Ekolådan Blogg

Diskussionen om vad ekologiska varor kostar, i sig och jämfört med konventionella varor, ger en möjlighet att på ett konkret sätt belysa skillnaderna mellan ekologiska och konventionella livsmedel. Sist skrev jag om några av skillnaderna vad gäller odlingen av råvarorna. Samma princip, att konventionell livsmedelsproduktion till stor del utvecklats för att göra livsmedel billiga, gäller självfallet även inom livsmedelsindustrin. Mat ska vara billigt – kosta vad det kosta vill.

Kemiska tillsatsmedel har i det närmaste varit en förutsättning för att kunna bygga den storskaliga, specialiserade livsmedelsindustri vi har idag. En industri där förädlingen ofta sker långt från produktionen, något som innebär många och långa transporter – först från gård till fabrik, sedan från fabrik till försäljningsställe. Detta i sin tur ställer höga krav på hållbarhet. Förr i tiden uppnådde man hållbarhet genom tekniker som inläggning, torkning, rökning m m. Man förädlade maten. Idag uppnås lång hållbarhet med hjälp av frysning eller kemiska konserveringsmedel (eller rentav både och). Effektiva produktionslinjer ställer också krav på hur råvaran ska vara beskaffad för att bäst passa in i produktionsprocessen. Där spelar sådant som storlek, form, utseende och renhet stor roll.

I regel ska så slutprodukten säljas under ett varumärke. Idag är det faktiskt ofta varumärket i sig som avgör vilket pris man kan sätta på en produkt. Konsumenten förväntar sig att en viss produkt under ett visst varumärke ska smaka likadant varje gång hon köper den, att hon ska veta vad hon får. Men råvaror är mycket sällan identiskt lika. Olikheterna beror bland annat på växtplats, jordens beskaffenhet, på väder och vatten. Även om odlaren jobbar hårt för att försöka säkra att så mycket som möjligt görs på samma sätt i odlingsprocessen, finns det inga garantier för att resultatet ska bli detsamma. Artificiella smak- och aromämnen fyller därför en viktig funktion när det gäller att reglera, eller jämställa smaker. Även utseendet ska vara homogent. Det justeras med hjälp av en rad medel som fixar till färg och konsistens.

Enbart ett fåtal av de tillsatsmedel som används inom dagens livsmedelsförädling och -industri är tillåtna inom ekologisk produktion. Och eftersom en hel arsenal av kemiska medel utgår vid ekologisk förädling, blir ofta den processen mycket mer tids- och kostnadsintensiv.

Varuflödet av ekologiska produkter är, i alla led, mycket mindre än för de konventionella. Detta resulterar ofta i högre kostnader per enhet i varje led. Vissa påstår att risktagandet är högre för ekologiska produkter då man inte kan använda sig av exempelvis fungicider under transport och lagring. Att ersätta ekologiska varor när kvalitets- eller leveransproblem uppstår (i grossist-, butiks- eller förädlingsleden) är också svårare och i regel dyrare, då tillgången är mer begränsad. Även det påverkar företagens kalkyler – och i slutändan priserna.

Frågan om varför priserna för ekologiska varor så ofta är högre än de för konventionella, är alltså komplex och berör många faktorer. Klart är att priserna på ekologiska varor sjunkit under åren, delvis rätt dramatiskt. Det beror i första hand på att marknaden och odlandet vuxit, och kostnaderna per enhet sjunkit. Hur långt det är möjligt att gå är dock en stor fråga.

I många prisundersökningar jämförs ekologiska produkter med konventionella lågprisprodukter. I undersökningar där man jämför ekologiska produkter med konventionella så kallade premiumprodukter, ser bilden helt annorlunda ut och ibland kan de ekologiska produkterna t o m vara billigare (här ser man vilken betydelse utseende, presentation och varumärke har idag).

Återstår att säga att mycket tyder på att ekologiska produkter på ett mycket tydligare sätt speglar de faktiska kostnaderna för produktionen. För inom konventionell produktion uppstår inte sällan osynliga kostnader som inte betalas av konsumenten i affären, utan via skattsedeln. Och då har vi inte ens börjat tala om kostnader i termer av natur, eller som det heter idag, ekosystemtjänster.

SVT:s Aktuellt visade den 13 mars ett inslag om svenskt bistånd i Zambia. Inslaget följdes av en intervju med biståndsminister Gunilla Carlsson.

Exemplet som togs upp handlade om hur svenskt bistånd subventionerar ett privat företags försäljning av kemiska bekämpningsmedel till människor på den zambiska landsbygden. Företagets vinst hade ökat, men det framgick tydligt att inga kunskaper om de hälsorisker som är förenade med användandet av medlen förmedlats, liksom inte heller vilken påverkan de har på miljön.

Enligt WHO:s beräkningar förgiftas ca 25 miljoner lantarbetare och småbrukare världen över av bekämpningsmedel varje år, av dem dör ca 200 000 i sviterna. Vi vet att grödor och grundvatten förorenas av dessa kemikalier. Vi känner också till de höga kostnader och det ökade beroende småbönder dras in i på grund av dessa bekämpningsmedel, i en ändlös spiral av lån till medlen, återbetalning, nya lån och så vidare, vilket i sin tur gör dem än mer beroende av odlingsmetoder som just bygger på kemikalier.

Afrika behöver ett nytt jordbruk. Ett som utgår från småbönders verklighet och resurser. Ett jordbruk som bygger på kunskap, samarbete och entreprenörsanda. Att subventionera försäljning av kemikalier till småbrukare är helt fel väg att gå. Och biståndsministerns argument att även vi i Sverige behövt det för att nå välstånd, är minst sagt beklämmande.

Den 7 mars berättade Ekonyheterna att svenskarna har slagit ett nytt rekord. Under 2011 åt vi i snitt 86 kilo kött per person, vilket motsvarar 236 gram per dag. Och en allt större andel av det importeras. Enligt SCB och Jordbruksverket var 35,6% av grisköttet, 51,2% av nötköttet och 39,0% av fågelköttet importerat. I nyhetsinslaget framkom att det är priset som styr vårt val mot importerat kött, att svensk kött helt enkelt inte kan konkurrera med pris.

Parallellt med den ökade köttimporten visar Jordbruksverkets statistik på en fortsatt minskning av antalet svenska djurbönder. Exempelvis har antalet företag som håller svin sedan 1990 minskat med hela 88%.

Många menar att konkurrensen är orättvis då de utländska producenterna inte har samma höga miljö- och djurskyddskrav på sig och i och med det kan leverera billigare kött. Detta används ibland som argument för att vi ska släppa lite på reglerna i Sverige, så att köttet kan bli billigare. Men det kan inte vara rätt väg – djurskyddet måste snarare stärkas ännu mer. Få står oberörda inför de återkommande rapporter som berättar om djur som far illa inom köttindustrin.

Industriell köttproduktion, förutsättningen för dagens billiga kött, medför på många håll ett enormt lidande för djuren, negativa miljöeffekter och ett stort resursslöseri.

Vi betalar med andra ord ett mycket högt pris för vårt billiga kött. Men, när industrin ligger gömd ute på landet, eller ännu hellre, i andra länder – ser vi det inte. Så länge det är på det viset kommer de som vill producera kött på ett bra sätt, inte att kunna konkurrera med övriga aktörer. Det är dags att börja betala vad köttet verkligen kostar.

För ett par veckor sedan var jag åter på besök hos ”våra” banan-, kaffe-, mango- och ingefärsodlare i Dominikanska Republiken. Under en del av besöket hade jag med mig en grupp från ett ledande dagligvaruhandelsföretag som sedan många år tillbaka köper produkter, främst bananer, från dessa odlare. De söker en bättre förståelse för småböndernas situation och hur handeln faktiskt påverkar livet för dem och deras familjer.

Vi besökte många odlingar och byar och satt i flera möten med de kooperativ som småbönderna tillhör. Och vi fick en hel del positiv information om hur livet för dem i många stycken förbättrats tack vare den ekologiska odlingen, genom organiseringen i kooperativ och den rättvisa handeln.

Men vi blev också gång på gång påminda om hur utsatta dessa människor är – och hur små marginaler de har. I takt med att vi i Europa vill betala allt mindre för maten, krymper marginalerna ännu mer. I Dominikanska Republiken har man under en tid haft problem med sigatoka, ett mögel som angriper bananer. Detta har lett till stora skördeförluster. Vi frågade hur bönderna hanterat situationen med inkomstbortfall och annat. Vid ett av mötena reste sig en bonde och sade att diskussionen var intressant men att det för de flesta helt enkelt innebar att de och deras familjer fick äta mindre och mer sällan. Alla nickade och det blev mycket tyst en stund.

När vi här hemma diskuterar matpriser kan det vara på sin plats att minnas att det vi inte har lust att betala, istället betalas av någon annan, längre ner i kedjan.

Diskussionen om vad ekologiska varor kostar, i sig och jämfört med konventionella varor, är både viktig och intressant. Men jag upplever att det saknas mycket kunskap för att diskussionen ska bli meningsfull. En lång rad faktorer måste tas i beaktande för att man ska förstå vad som skiljer ekologiskt och konventionellt producerade livsmedel åt.

Konventionell livsmedelsproduktion har till stor del utvecklats just för att göra livsmedel billiga. Det är därför vi kontinuerligt har kunnat lägga mindre och mindre andel av vår disponibla inkomst på mat. Den andel vi idag lägger på mat är mycket liten, vi väljer helt enkelt att lägga mer på annat. Låga matpriser är en förutsättning för en hel del av vår lyxkonsumtion.

Kostnadssänkningar och effektivitetsökningar vid själva odlingarna har baserats på en rad faktorer. Här är några av dem:

En omfattande användning av handelsgödsel. All odling bygger till stor del på växternas tillgång till växtnäringsämnen. Under mänsklighetens historia har vi successivt lärt oss att bevara och även öka tillgången på näringsämnen till växterna. Ett av de viktigaste stegen togs när människan lärde sig samarbeta med djuren. I Norden fick djuren sitt foder från äng och bete och senare även från de odlade åkrarna. Djuren gav oss i gengäld värdefulla livsmedel och mycket värdefullt gödsel, som i sin tur höll åkrarna fruktbara. Senare lärde vi människor oss att också dra nytta av baljväxter, som exempelvis klöver. Dessa visade sig nämligen kunna ta växtnäringsämnet kväve ur luften, binda det vid sina rötter och sedan göra det tillgängligt för odlingen. Jordbruket begränsades dock ännu av de naturliga förutsättningarna på själva odlingsplatsen, på att man växlade mellan olika grödor på åkrarna, att man använde en stor del av arealen till baljväxter och foderproduktion och att man var beroende av ett samarbete med djuren. När handelsgödseln kom mot slutet av 1800 talet, men först på allvar efter första och andra världskrigen, ändrades allt detta radikalt.

Specialiseringen. Nu kunde man ta nästa steg mot att befria sig från naturens begränsningar. Viktigast var kanske att man, om man så ville, kunde göra sig av med djuren eftersom deras gödsel inte längre behövdes. Det i sin tur gjorde att man kunde reducera odlandet av foderväxter och baljväxter. Man kunde helt enkelt specialisera sig på ett eller ett par grödor, exempelvis spannmål, och odla det på hela arealen, varje år.

Mekaniseringen. Att specialisera sig på att odla en eller ett par grödor, var en förutsättning för att man skulle ha råd att investera i specialtillverkade maskiner som kunde ersätta människors och djurs arbetskraft. Under den tid då man hade många grödor i växelbruk och höll djur, hade det varit omöjligt att göra så stora investeringar för varje enskild del av jordbruket.

Bekämpningsmedlen. Specialiseringen och utvecklingen av monokulturer där samma växt odlas år från år på samma plats, växtförädling där ökad avkastning prioriterades, intensiv användning av handelsgödsel m m, ledde till att behovet av att skydda grödorna från insekter, mögel och liknande ökade. Detta i sin tur ledde till dagens omfattande användning av gifter inom jordbruket. Utan växelbruk etablerade sig ogräset allt starkare på åkrarna. Under hela 1900-talet lämnade också många människor landsbygden och arbetskraft blev allt dyrare. Allt detta bidrog till dagens omfattande användning av herbicider, ogräsgifter, på åkrarna.

Dränering och irrigation. Modern teknologi har gjort det möjligt att i allt högre grad reglera vattentillgången på åkrarna. Allt mer mark konstbevattnas idag, vilket gör det enklare att styra odlingarna. Samtidigt har man dränerat allt större områden för att göra dem lättare att odla. Även här har specialisering spelat en stor roll när det gäller möjligheterna till stora investeringar.

Ekologisk odling innebär i praktiken att man avstår från mycket av just det som alltså gjort den konventionella maten billig. När man avstår från handelsgödsel, herbicider och bekämpningsmedel blir det mycket svårare och oftast närmast omöjligt att specialisera sig. Detta i sin tur innebär att möjligheterna till investeringar i specialmaskiner är mer begränsad. När dessa saknas blir människornas arbetskraft åter nödvändig i högre grad. När man avstår från handelsgödsel m m får man oftast acceptera att skörden per areal blir något lägre och att man får använda en del av arealen till sådant som baljväxter och foder till djuren. Ekologisk odling innebär att mer av ens tid, energi och resurser måste användas för att bygga en sund och långsiktigt hållbar odling, snarare än att koncentrera sig på maximal avkastning just nu.

Vid själva odlingen finns alltså en lång rad faktorer som för den ekologiska odlaren pressar upp kostnaderna per kilo producerade livsmedel i jämförelse med de konventionella. Det är dock långt ifrån allt som skiljer ekologiska produkter från konventionellt odlade. Framöver kommer jag att belysa flera av de faktorer som påverkar priserna.

För några veckor sedan rapporterade medierna om att spår av det cancerfram­kallande mögelgiftet aflatoxin hittats i barnmatsprodukter från Semper. Det utvecklades till en mindre skandal som mest kom att handla om huruvida Semper informerat sina kunder på rätt sätt i ärendet. Men svt:s Rapport ville ta temat vidare. Produkterna som visat sig innehålla aflatoxin var kravmärkta, alltså ekologiska. Att aflatoxin i första hand bildas genom felaktig hantering och förvaring av livsmedlen framkom visserligen också i reportaget, men Rapport verkade ändå vilja få det till att det var odlingssättet som var boven i dramat. Man påstod helt enkelt att om man använder bekämpningsmedel blir risken för mögelgifter lägre. Att bekämpningsmedel inte används inom det ekologiska, skulle alltså utgöra en ökad risk, gick resonemanget. Denna linje följdes vidare med hjälp av citat som tillskrevs den intervjuade Lilianne Abrahamsson-Zetterberg, toxikolog på Livsmedels­verket. Höjdpunkten när det gällde att krångla till det var när hon sa: ”När det gäller mängden av gifter i maten, är det ingen skillnad”. (Se www.svt.se/2.22620/1.259598 /det_ska_inte_vara_nagon_skillnad).

Aflatoxin är ett mögelgift som uppstår vid felaktig lagring och hantering. Det finns inget som tyder på att det skulle finnas mer aflatoxin i ekologiska produkter än i konventionella. Där­emot finns det flera studier som visar det motsatta, att exempelvis konventionellt producerad mjölk och spannmål innehåller mer aflatoxin. Men frågan är för viktig för att man ska kunna lita till påståenden. Alla riskprodukter ska naturligtvis kontrolleras, alldeles oavsett odlingssätt.

Och faktum är att det finns stora skillnader när det gäller mängden gift i mat generellt. Läs gärna Livs­medels­verkets egna undersökningar på www.slv.se. Exempelvis rapporten från 2008.01.09 med rubriken Ekologisk frukt och grönt oftast fritt från bekämp­ningsmedel. Eller inledningen av Års­rapport bekämpningsmedelsrester del 1, 2007. Det räcker för att konstatera att halten av gifter i maten är extremt mycket lägre (ja, närmast obefintlig) i ekologiska frukter och grönsaker än i konventionellt odlade. I rapporterna behandlas även frågor kring hur mycket giftrester barn får i sig via olika typer av mat. Man konstaterar också att det ännu saknas metoder för att bedöma effekterna när flera bekämpningsmedel återfinns i en och samma produkt (något som är mycket vanligt), och att detta är ett stort problem.

Journalister är ofta dåligt pålästa i frågor rörande odling, i synnerhet eko­logisk. Att på detta sätt använda föräldrars berättigade oro kring aflatoxin i maten, för att hänga ut det ekologiska är närmast oansvarigt. Att ge föräldrar intrycket att det skulle vara bättre för deras barn att utsättas för möjligheten att få i sig en lång rad gifter, för att eventuellt minska risken att få i sig afla­toxin, är inget annat än upprörande.

”Kvasivetenskap hindrar ett hållbart jord- och skogsbruk”, ljöd rubriken på ett inlägg i Dagens Nyheter den 1 okt­ober. Bakom det stod en rad forskare som uppmanade svenska miljö­rörelsen att ”förena sig med vetenskapen” för att få till en för­ändring av den europeiska gentekniks­lagstiftningen. ”Det finns ingen vetenskaplig osäker­het i frågan om genmodi­fi­erade växter är riskablare än konventionellt för­ädlade”, konstaterar dessa forskare med häp­­­nads­­väckande säkerhet. Djärvt hänvisar de till ”ultrareligiösa ­grupper” i usa och beskyller dem som ifrågasätter deras syn på saken, för att tro på ”kvasi­vetenskaplig skrämsel­propaganda”.

Sedan gör sig ”forskarna” till affärs- och ekonomiexperter och ­förklarar friskt att det är de många skeptiska europeiska konsumenternas fel, att multi­natio­nella företag har ett mono­pol på gmo. Så länge skeptikerna finns blir kost­naderna så höga att bara de stora bjässarna har råd med utvecklingen av gmo, går resonemanget. Enligt dessa självut­nämnda experter är det dessutom viktigt för storföretagen att ha en ”in­­komst­­bortfalls­för­säkring”. De menar nämligen att storföretagens försäljning av jord­bruks­kemikalier kommer att minska. Inlägget är fullt av sådana tvek­­samma och ibland ­tvivelaktiga påståenden.

Jag har respekt för dem som tror att gentekniken kan spela en stor roll i framtiden och inser att diskussionen är viktigt. Men i det här inlägget höjer sig forskarna över all kunskap som motsäger deras egen tro och gör alla – inklusive väldigt många forskare – som har en annan uppfattning, till anhängare av kvasivetenskap.

Sådana inlägg och sådan retorik kan vara effektivt i en debatt eller ­diskussion där man vill tysta mot­ståndaren men är inte meningsfulla i en seriös dialog.

Hållbarhet (sustainability på engelska), är ett viktigt begrepp när det gäller all slags miljöarbete och det som dominerat miljödiskussionen på senare tid. Ett annat begrepp som alltmer låter höra tala om sig är resilience – återhämtnings- och utvecklingsförmåga.

Resonemanget kring hållbarhet har varit lätt att ta till sig, kanske för att det ofta tar sig uttryck i enkla räknemanö­vrar. Med hjälp av genomsnittsberäkningar som tar avstamp i en rak och förutsägbar utveckling, räknar vi helt enkelt ut vilka miljöbelastningar som är mest, respektive minst ”hållbara”.

”Hållbarhet” antyder även att det vi gör verkligen är hållbart, att vi enkelt kan lösa stora miljöutmaningar. Men är det verkligen hållbart att exem­pel­vis producera etanol med hjälp av massiv övergödning och giftinsatser, för att minska utsläppen från bensin? Försvagar vi då inte snarare naturen på ett långsiktigt avgörande sätt?

Resilience handlar om ekosystems och samhällens förmåga att klara av, inte bara de ständiga belastningarna utan även drastiska och ”ovanliga” hän­delser som skogsbränder och översvämningar – men även exempelvis politiska upplopp. Det handlar om sammanhang och samverkan mellan människa och natur och bygger på att vi måste förstå systemen och sam­manhangen. Vi behöver även lära oss att förvänta oss överraskningar och se risker och svagheter, för att på så sätt bättre kunna anpassa oss till förändringar.

Vissa skulle kanske kalla resilience-tänkandet pessimistiskt eller komplicerat. Att söka efter det som är ”hållbart” kan tyckas enklare. Men i längden kan varken ekosystem eller samhällen vara hållbara utan att vi tar hänsyn till förändringar av olika slag – och att vi har förmågan att såväl ­hantera dessa som att vidareutvecklas.

Den 7 september publicerade DN en helsidesartikel kring det växande intresset för närodlad mat. Det är goda nyheter även om det bör poängteras att det ännu handlar om en extremt liten del av svensk livsmedels produktion och handel. Men det faktum att de överhuvudtaget ökar är naturligtvis lika glädjande som viktigt. En utökad lokal och regional livsmedelsproduktion hör definitivt till det vi måste jobba för. Personligen är jag glad för varje initiativ som tas i den riktningen.

Men det bekymrar mig att närodlat allt oftare nämns som ett alternativ eller rent av sägs stå i motsättning till ekologisk odlat. Inte ens DN undgår att falla i fällan. ”Trenden har tydligt svängt från ekologiskt till närodlat. Men vad är viktigast när du väljer vilken mat du ska köpa?” Frågan är tänkt att locka till deltagande i den nätdiskussion som tidningen i anslutning till sagda artikel bjuder in till.

I DN artikeln förklarar en representant för jordbruksverket att utvecklingen av och intresset för närodlat till stor del har sina rötter i den ekologiska odlingen ”även om långt ifrån allt närodlat är ekologiskt”. Jordbruksverket tror även ”att trenden har sitt ursprung i klimatdebatten”. Förutom ekologisk produktion tillkom då även frågan om hur långt maten färdas.” Detta bekräftas enligt DN av att merparten (67 % enligt en undersökning gjort av Handelns Utredningsinstitut) handlar närodlat av miljöhänsyn.

Ser man bara på transporternas påverkan på miljö och klimat är det lätt att dra slutsatsen att det måste generellt vara bättre att handla närodlad mat även om den är konventionellt odlat. Men det finns stora luckor i det resonemanget. Det många välvilliga konsumenter inte tycks veta – och ingen beskyller dem för det – är att konventionell odling, den må vara när- eller fjärrproducerad, inte bara är beroende av utan bygger just på en storskalig import av konstgödsel, kemiska växtskyddsmedel och djurfoder.

Den största skillnaden mellan ekologisk och konventionell odling är just detta. Ekologisk odling bygger nämligen på att så mycket som möjligt av resurserna som används för att odla maten härstammar från den egna gården och dess omedelbara närhet.

Så varifrån kommer de då, de kemiska medel som används inom den konventionella odlingen? Kommer de från närområdet? Kommer de ens från Sverige? Och är det överhuvudtaget förnybara resurser vi talar om? Svaret på samtliga dessa frågor är självklart nej.

Att tillverka konstgödsel är en komplex process. Den bygger på tillgång till en rad ändliga naturresurser (exempelvis naturgas och mineralisk fosfor). Tillverkning av de olika ämnen och blandning av dessa sker i stora fabriksanläggningar helst på platser där kostnaderna är låga och där det finns tillgång till naturresurserna. Detta innebär att hela processen från utvinningen av naturresurserna till böndernas åkrar kräver ett mycket omfattande och långväga transport och distributionssystem. Så långt innan konstgödseln överhuvudtaget hamnat på våra svenska åkrar, har enorma mängder energi brukats och påfrestningarna på miljön varit mycket stora.

Inte heller är de olika kemiska bekämpningsmedlen som används i konventionell odling framställda i Sverige, och definitivt inte runt knuten! Även dessa har en lång process och en lång väg bakom sig.

Det går inte att tala om detta ämne utan att dessutom nämna att konventionell djurhållning idag är starkt beroende av en enorm import av olika kraftfoder från exempelvis Sydamerika (soja bl a).

Så frågan är om det verkligen är rättvisande att kalla råvaror som odlats under förutsättningar som bygger på en omfattande import av gödsel, växtskyddsmedel och foder, för närodlade?

Det är inte lätt att som konsument hänga med och vara påläst om alla led i vår komplexa livsmedelsproduktion. Desto viktigare då att de som skriver om det sätter sig in i ämnet och synar leden åt dem. Att många av dem som väljer närodlat av miljöskäl inte har kunskap om hur produktion och distribution av konstgödsel som används också i det konventionellt närodlade går till, är inget de ska beskyllas för. Men definitivt upplysas om.

Att ställa närodlat mot ekologiskt odling är inte konstruktivt. Självklart bör mera av maten vi äter vara odlat i närområdet. Och lika självklart borde det vara att den maten ska ha odlats utan mängder av konstgjorda medel som inte sällan transporterats från andra sidan jordklotet.

I sommar har jag rest runt i USA en hel del. Där överraskades jag av ­kraften i rörelsen kring ”Local Food”. Över­allt i landet finns idag ”farmers markets”, små livsmedelskooperativ och gårdsbutiker. Även i Sverige är ”lokalodlat” ett hett tema. Vi har egna (om än väldigt få) ”bondens mark­nader” där vi kan handla direkt av producenterna. Vår nuvarande jordbruksminister lyfter ständigt fram det lokala i sina tal om ”mat­landet Sverige” (detta samtidigt som små och mellanstora jordbruk i rask takt läggs ner och de gårdar som är kvar blir allt större och allt mer industrialiserade).

Jag tror att många människor längtar efter det lokalodlade. Mat som inte är anonymt och storskaligt producerad. Mat som tilltalar det mänskliga. Jag tror många önskar att det skulle vara grannen som odlat grön­sakerna de äter, människor vars namn vi känner och som i sin tur kan namnen på sina djur. Och att det vore de som odlar som också tjänar på försäljningen. Lokalodlat innebär dessutom att vi gör oss mindre beroende av import och på så sätt bättre kan säkra tillgången på mat här hemma.

Man kan inte annat än glädjas åt detta nyvunna intresse för lokal mat och för odlarna och deras arbete. Samtidigt kan jag ibland få känslan av att begreppet lokalodlat används på ett sätt som inte gör oss mer med­vetna, utan snarare stänger ute viktiga frågor gällande mat och odling i ett större perspektiv. Vi ska inte glömma att vårt välstånd till stor del bygger på att vi exporterar våra naturresurser till hela världen – och att vi importerar andras.

När det kommer till maten gäller det i högsta grad att ”tänka globalt – agera lokalt”.